Tillbaka

Det är ju inte konstigt att jag börjar filosofera över det förflutna när jag är i Sandviken. I alla fall när jag är som jag är och har lättare att se bakåt än framåt. Förra veckan mötte jag min mellanstadielärare på tåget från Uppsala. Kändes ju såklart helt konstigt men jag var artig nog och satt bredvid henne hela resan. Förstå vad absurt! I drygt en timme satt vi alltså och pratade om ditt och datt. Hon hade koll på vad alla i klassen sysslade med nuförtiden (Sandviken alltså...) Jag blev mest chockad över att hon kommer ihåg mig så bra (så "anonym" som jag var). När hennes man ringde sa hon: "Jag sitter här med min gamla elev Torbjörn. Har du hört talas om honom?"
Hjälp.
Det var i alla fall intressant att se att det fanns en människa bakom läraren. Lärare man hade när man var liten blir väl ofta lite stereotypa och romantiserade, eller? "Jag kommer ihåg när X visade mig platsen där hennes mamma dött. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen."

Att åka till Sandviken är verkligen en vitaminkick ibland. "Tack Gud för att jag tog mig härifrån!" "Tänk vad jag har utvecklats." osv. Det kan vara bra när man behöver lite perspektiv.