”för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart”
"Och ju mer han bestormades, desto mer började han undra vad det var som saknades hos honom, vad som hindrade honom från att leva lika fullt och helt. Han stod så att säga och iakttog sin egen känslokyla. Han fattade inte hur Komako kunde ge sig hän som hon gjorde. Hon gav honom allt, men själv fick hon liksom ingenting av honom. Djupt inom sig förnam han, likt snö som packade ihop sig, hennes röst och rörelser - ett eko som studsade mot tomma väggar. Och han förstod att han inte bara kunde ta emot och ta emot i all evighet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar