Ack, detta vemod.

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt bara varit hemma fyra månader. Jag har varit hemma lika länge som jag var borta. Fast att vara hemma är mer Ordning återställd och det är inget man räknar. Det lustiga kvarstår. Så fort jag klev över tröskeln till Humblegatan var allt som bortblåst. Jag hade inte varit borta, nej nej. Allt var precis som vanligt, allt såg likadant ut. Jag reste iväg, lämnade mig själv och kom sedan tillbaka. Det förklarar känslan jag hade att tiden stannat i Sverige och att sommaren väntade på mig när jag skulle komma tillbaka i december. Men det stämmer inte. Jag var där! Det var jag som bodde hos en sur tant. Det var jag som varje dag nästan blåste bort från någon av stadens broar. Det var jag som satt vid amfiteatrarna i solen och läste Vredens druvor, med utsikt över Lyon. Det var jag som trodde jag skulle dö och fick åka ambulans. Det var jag! Varför skulle det kännas så konstigt? Varför skulle det vara en del av mitt liv som inte räknas in till allt det andra? Det är lika verkligt som allt annat.

Jag saknar Lyon, fastän jag inte trivdes så bra. Man får vissa känslor för en plats när man bott där ett tag, när hus och gator är minnen. Saker som plötsligt rycks bort och som man kanske aldrig får återse. Vemod!

Jag låter min resedagbok tala.
Nu ska jag sova.