På söndag är det val i Frankrike. Det är dags för Jacques Chirac att pensionera sig. (Visst är han söt?) Hans lilla lurig efterföljare Sarkozy (som inte är lika söt) leder i opinionsmätningarna. Sarkozy är den före detta inrikesministern som ville få bort "slöddret" i Paris förorter med en högtryckstvätt. Han är naturligtvis inte så populär där, och har till skillnad från de andra topkandidaterna hållit sig borta därifrån.
Frankrike är ett konstigt land. Man måste registrera sig flera månader innan själva valet om man vill rösta. Ingen spontanröstning här inte. Och vad har fransmännen att välja på? Den luriga Sarkozy: om jag säger lag & ordning, mer disciplin i skolan, sänkta skatter och nej till en folkomröstning om en ny EU-konstitution, vad säger ni då?
På vänstersidan har vi istället den blåsta brunetten Ségolène Royal som egentligen inte har några åsikter utan mest poängterar att hon är kvinna och att det är dags för en kvinnlig president. Hon har bett fransmännen att besöka hennes hemsida och komma med politiska förslag. Det ser jag så klart inte som något dåligt, men det känns som att man borde ha en ideologisk grund istället för att bara komma med radikala förslag, som egentligen är mer höger än högern. Till exempel vill hon att kriminella ungdomar ska tvingas göra värnplikt. Fastän det socialistiska partiet sa ja till eu-konstitutionen vill hon ha en folkomröstning (hon är ju trots allt vänster...)
Sen har vi det tredje alternativet som befinner sig i mitten, Francois Bayrou. Det är väl egentligen den kandidat jag sätter mitt hopp till, inte för att jag gillar honom utan för att jag verkligen inte gillar Sarkozy. Francois är nog den enda som kan hota honom. Om han och Sarkozy går vidare till den andra omgången kommer antagligen väljarna som är vridna åt vänster rösta på honom. (Ségolène Royal skulle enligt undersökningarna förlora.) Monsieur Bayrou har redan börjat svärma för vänsterväljarna genom att påstå att han kommer välja en socialist som premiärminister om han skulle vinna. Tyvärr är det nog mest ord när han säger att han vill bilda en samlingsregering och överbrygga klyftan mellan höger och vänster. Annars är han "lagom" borglig. Han vill sänka skatterna, ge mer pengar till rättsväsendet och hör och häpna: Han vill höja biståndet.
Som tur är verkar Jean-Marie Le Pen vara ute ur bilden, men man ska väl inte ropa hej än. Såna där främlingsfientliga har en tendens att dyka upp lite så där unexpected.
Grön som jag är kan man ju tycka att jag skulle lyfta fram den gröna kandidaten. Tyvärr är Dominique Voynet relativt chanslös. Förra valet fick den gröna kandidaten 5.2 % och i opinionsmätningarna ligger Dominique mellan 1 och 2 %. Hon är som sagt grön så jag behöver inte förklara varför hon är bra. "Världen förändras, med De gröna förändrar vi världen."
Sådär, nu har jag spenderat den här fredagseftermiddagen med att ordningställa min egen lilla guide till det franska presidentvalet. Ett val som handlar mycket om den franska identiteten. Sarkozy vill införa ett departement för "invandring och nationell identitet" och Madame Royal tycker att fransmännen ska skaffa en flagga och hänga upp den på nationaldagen. Liksom varför?
Frankrike är ett konstigt land. Man måste registrera sig flera månader innan själva valet om man vill rösta. Ingen spontanröstning här inte. Och vad har fransmännen att välja på? Den luriga Sarkozy: om jag säger lag & ordning, mer disciplin i skolan, sänkta skatter och nej till en folkomröstning om en ny EU-konstitution, vad säger ni då?
På vänstersidan har vi istället den blåsta brunetten Ségolène Royal som egentligen inte har några åsikter utan mest poängterar att hon är kvinna och att det är dags för en kvinnlig president. Hon har bett fransmännen att besöka hennes hemsida och komma med politiska förslag. Det ser jag så klart inte som något dåligt, men det känns som att man borde ha en ideologisk grund istället för att bara komma med radikala förslag, som egentligen är mer höger än högern. Till exempel vill hon att kriminella ungdomar ska tvingas göra värnplikt. Fastän det socialistiska partiet sa ja till eu-konstitutionen vill hon ha en folkomröstning (hon är ju trots allt vänster...)
Sen har vi det tredje alternativet som befinner sig i mitten, Francois Bayrou. Det är väl egentligen den kandidat jag sätter mitt hopp till, inte för att jag gillar honom utan för att jag verkligen inte gillar Sarkozy. Francois är nog den enda som kan hota honom. Om han och Sarkozy går vidare till den andra omgången kommer antagligen väljarna som är vridna åt vänster rösta på honom. (Ségolène Royal skulle enligt undersökningarna förlora.) Monsieur Bayrou har redan börjat svärma för vänsterväljarna genom att påstå att han kommer välja en socialist som premiärminister om han skulle vinna. Tyvärr är det nog mest ord när han säger att han vill bilda en samlingsregering och överbrygga klyftan mellan höger och vänster. Annars är han "lagom" borglig. Han vill sänka skatterna, ge mer pengar till rättsväsendet och hör och häpna: Han vill höja biståndet.
Som tur är verkar Jean-Marie Le Pen vara ute ur bilden, men man ska väl inte ropa hej än. Såna där främlingsfientliga har en tendens att dyka upp lite så där unexpected.
Grön som jag är kan man ju tycka att jag skulle lyfta fram den gröna kandidaten. Tyvärr är Dominique Voynet relativt chanslös. Förra valet fick den gröna kandidaten 5.2 % och i opinionsmätningarna ligger Dominique mellan 1 och 2 %. Hon är som sagt grön så jag behöver inte förklara varför hon är bra. "Världen förändras, med De gröna förändrar vi världen."
Sådär, nu har jag spenderat den här fredagseftermiddagen med att ordningställa min egen lilla guide till det franska presidentvalet. Ett val som handlar mycket om den franska identiteten. Sarkozy vill införa ett departement för "invandring och nationell identitet" och Madame Royal tycker att fransmännen ska skaffa en flagga och hänga upp den på nationaldagen. Liksom varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar