Rapport: Konståkning

Jag saknar ord. Varför finns det inga bra adjektiv? Om jag tänkte att det skulle bli skitkul så blev det typ wow värsta herre gud jävlar vad kul. Att konståkning kunde vara så häftigt live kunde jag nog aldrig tro. Stämningen i Scandinavium var otrolig och jag inser mer och mer att konståkning verkligen är min sport. Man hejar på den som åker bra. Det är så det ska vara! Visst man kanske jublar lite extra för sina landsmän, men det är åkarna som underhåller publiken och om publiken blir underhållen så blir den glad. Säg någon mer individuell och nationsbefriad sport? :)

Nåväl, några höjdpunkter:

• Att se sista gruppen i herrarnas final värma upp på isen samtidigt. Att ha de sex bästa åkarna i världen ett fåtal meter framför mig blev nästan för mycket. "Det här kommer bli sjukt spännande." Tomas Verner, Johnny Weir, Daisuke Takahashi, Stéphane Lambiel, Brian Joubert och Jeffrey Buttle. Älsklingar!
• Guldmedaljörerna alltså. Helt otroligt att MINA favoriter går och vinner när JAG är där och ser det. Jag kan inte förstå det riktigt. Jeffrey Buttle var en av dem som fick mig att intressera mig för konståkning från början och nu går han och vinner mitt framför ögonen på mig! Vilken skräll! Han kom visserligen tvåa i VM för tre år sen, men det känns som att han aldrig klarat pressen riktigt. Men nu! Äntligen!
• Och Isabelle Delobel och Olivier Shoenfelders guldmedalj i isdans då! De var visserligen favoriter, men de har fått oförtjänt låga poäng på sitt fria program hela säsongen. Men nu! Äntligen! De har åkt tillsammans i 18 år men aldrig stått på pallen i ett VM. Älsklingar!
• Tillslut det bästa av allt. Vem tror ni inte jag stöter på inne på toaletten om inte Olivier Shoenfelder himself. Han tittade mig rakt i i ögonen och jag tänkte att jag kände igen honom. Osså en blixt: Det är Olivier! Sen försvann han ;)
  

Sammanfattning: Åh vad jag har haft roligt!

Läs även andra bloggares åsikter om konståkning