"Tänkte, fick svårt att andas som vanligt."Imorgon, den första februari, är det två år sedan jag såg Brokeback Mountain för första gången, på Cinemateket, två dagar före den svenska premiären. Jag gick dit utan stora förväntningar. Tänkte att chansen att den skulle vara bra inte var så stor men att det var skoj att jag skulle få se Jake Gyllenhaal bli kär i en annan pöjk. (Jo, jag gillade honom innan Brokeback...) När jag satt i biosalongen insåg jag att det var en bra film. En fyra på en skala ett till fem. Den var vacker, bra skådespeleri, men en femma, nja. Vad jag inte visste var att den verkligen naglade sig fast i mig. Ovetandes om detta gick jag till tunnelbanan och tänkte att "det borde göras fler såna filmer". (Vilken underdrift för övrigt.) Men känslan växte, och jag behöver inte beskriva den för dels verkar de flesta som sett den känt samma sak, dels för att det inte går.
"Tänkte, fick svårt att andas som vanligt."
Jag kommer ihåg att jag undrade om det var så här heterosexuella kände när de sett en heterofilm. Jag blev skitförbannad på samhället som missunnat mig chansen att känna så. Nu är det ju inte precis så. Men lite rätt hade jag!
Känslan höjde betyget till fem.
För övrigt anser jag att...Åh Heath! :(
(Åker till Sandviken ikväll så jag ska vara 99% internet-och bloggfri i helgen. Istället ska jag laga mat, leka med min nya mobil, ta promenader med Ragnar och inte vilja åka hem igen.)
Läs även andra bloggares åsikter om brokeback mountain, jake gyllenhaal, heath ledger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar