måndag, november 24, 2008

Moving On

Jag är så fascinerad av hur Åsiktstorped hela tiden sätter huvudet på spiken. Eller att han uttrycker allt det jag vill säga men inte kan. Som det här brevet som jag önskar att jag själv skrivit. Jag grät en skvätt när jag läste det, igen kännande. Tillåt mig citera lite.

För det första behöver jag tvätta rent minnet av dig. Att bli sårad, även om det är oavsiktligt, lägger en hinna av svart över alla andra minnen av dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill minnas dig som när du låg i mina armar och vi tittade på “Hitta Nemo” och jag nästan somnade till rytmen av dina andetag, eller som när vi åt scones-brunch på Wayne’s Coffee tillsammans med Bea och du hade din hand på mitt knä och fick mig att känna mig trygg och värdefull. Du är en av de viktigaste personerna jag träffat i mitt vuxna liv, och jag vill minnas dig när du är på ditt bästa.

[...]
Alla relationer grundar sig i tillit, och tillit är just vad jag har känt – och känner - för dig. Under tiden vi träffades sa du inte så mycket om hur du kände eller vad du tänkte, men för mig har alltid handlingar sagt mer än ord. Dina handlingar var så genuina. Jag kan när som helst nämna tio saker som du förmodligen inte tänkte på, men som fick mig att känna mig omtyckt, utvald och uppskattad. Jag har aldrig tvivlat på dina handlingar, och tvivlar inte ens idag.

[...]

Det ironiska är att det är just den tillit jag känner till dig, och den ärlighet du visat i dina handlingar, som sedan sårade mig. Min intuition, magkänsla eller vad man ska kalla det, förstod det långt innan min hjärna kunde peka ut varför. Avsikten här är inte att älta, för jag vet att du inte gjort det medvetet. Det som är gjort är gjort och det enda som finns här är en möjlighet att lära sig något.
Det är så klokt, så där "inte bittert" som jag önskar att jag kunde vara. Jag visste inte att känslor var så universella, men det är kanske bara min oerfarenhet. Idag skriver han om att återvända (återerövra), något jag successivt försökt göra ett halvår nu. Platser, mat, musik. Det tar sin lilla tid.

Men nu är jag mest glad, för det rinner av mig. Och jag trivs. Trivs som aldrig förr. :)

Inga kommentarer: