Jag tänker på mitt liv för ett år sen. Så avlägset, så längesen. Jag bodde ju i en annan stad, så det blir kanske lite konstigt att jämföra. Men så mycket har hänt. Ju längre tiden går desto mer ter sig perioden i Uppsala som en avstickare. "Sen bodde jag i Uppsala två år." Att flytta tillbaka till Stockholm blev som att hamna på rätt spår, eller knyta ihop säcken. Jag trivs så bra här. Jag träffar människor, nya och gamla. Jag lär känna mig själv, får leva ut mig själv och bla bla bla. Visst jag behöver någonstans att bo, ett jobb och jag har börjat grubbla på vad jag egentligen vill med mitt liv, men sånt löser sig.
Och jag har ett ärr som är ömt, som hängt kvar från mitt gamla liv i Uppsala. Det har begränsat mig både emotionellt och fysiskt. Det är intressant, man lär sig mycket. Fast trött på det är jag. Otroligt trött.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag vet inte jag ska skratta eller gråta... Ska jag vara glad för din skull eller ledsen för min?
Du får i alla fall komma hit när helst du vill och sova över i mitt rum. :)
Nejje! Du får ju inte ta det så. Jag tyckte om tiden i Uppsala också. Och alla jag lärde känna där. Men Stockholm känns bara så rätt just nu.
Wee! Jag kommer gärna och hälsar på. Saknar dig ju, och alla grönisar. :)
Skicka en kommentar