Chiffrering - Dechiffrering

I våras fick jag snällt uppleva konsekvenserna av kommunikationssvårigheter. Nils-Arvid Bringéus skriver i Människan som kulturvarelse:

Vid kommunikation möts två erfarenhetsvärldar. Ett budskap från den ena erfarenhetsvärlden kommer inom den andra att tolkas, inte i enlighet med kommunikatorns erfarenhetsvärld utan i enlighet med mottagarens. Den utgör referensramen för det mottagna budskapet. En kommunikator måste därför känna till mottagarens erfarenhetsvärld för att veta hur hans budskap kommer att tolkas. Hans sätt att sända budskapet bestäms av mottagaren. Kommunikationen måste därför vara mottagarecentrerad.

Jag försöker förstå vad som hände. Bringéus fortsätter:

Inom erfarenhetsvärlden är erfarenheterna ordnade i ett system där det råder balans mellan olika intryck. Ingen kan leva med en villervalla av erfarenheter. Alla måste ordna nya erfarenheter, intryck, ny kunskap och ny insikt i ett mönster. Helt nya erfarenheter kan kasta om balansen[...] vilket kan vara en smärtsam process. För att förhindra att denna inre balans bryts sållar eller filtrerar vi våra intryck. Nya intryck som kan kasta omkull balansen avvisas gärna, medan intryck som stärker den rådande balansen lätt accepteras och inordnas i det rådande systemet.

Varför gör vi allt så svårt för oss? Handlar det ändå inte om lätta och naturliga saker? Är människor så svaga, bräckliga och rädda? Är det kanske världen som blivit för komplex, eller har den alltid varit så? Den "smärtsamma processen". Varför ska nya intryck göra ont? Jag vet inte, antagligen inte Bringéus heller.

Hope

Adieu, Lambiel.

Det är med fuktiga ögon jag läser att Stéphane Lambiel ska sluta tävlingsåka. (Konståkning) Fjortisvarning på bildvalet, men ändå!

Hans långa program från VM 2006 då han vann.

"Jag har ett förflutet inom underrättelsetjänsten."

- Horace Engdahl

Nobelpris

Jag tror på en amerikan bara på grund av Horace Engdahls uttalande. (Måste älska att han är så provokativ.)

Philip Roth kanske?

Förfluten, nuet och fram i tiden.

Jag tänker på mitt liv för ett år sen. Så avlägset, så längesen. Jag bodde ju i en annan stad, så det blir kanske lite konstigt att jämföra. Men så mycket har hänt. Ju längre tiden går desto mer ter sig perioden i Uppsala som en avstickare. "Sen bodde jag i Uppsala två år." Att flytta tillbaka till Stockholm blev som att hamna på rätt spår, eller knyta ihop säcken. Jag trivs så bra här. Jag träffar människor, nya och gamla. Jag lär känna mig själv, får leva ut mig själv och bla bla bla. Visst jag behöver någonstans att bo, ett jobb och jag har börjat grubbla på vad jag egentligen vill med mitt liv, men sånt löser sig.

Och jag har ett ärr som är ömt, som hängt kvar från mitt gamla liv i Uppsala. Det har begränsat mig både emotionellt och fysiskt. Det är intressant, man lär sig mycket. Fast trött på det är jag. Otroligt trött.

Jag

Den senaste tiden har jag blivit igenkänd. Främmande människor skriver och säger att de sett mig. Hur bövelen kan de lägga märka till mig, tänker jag. "Du har utstrålning" har jag hört. Sen när?, tänker jag. "Det är du som är Yellow på QX". Ja det är jag, men varför har du lagt det på minnet? "Du dissade mig på QX." Oj förlåt. Igår sa en kille att jag dissat honom på helgon för några år sen. Ursäkta tänker jag, hur kan du komma ihåg det?

Men det är roligt kanske. Smickrande om något. Min anonyma tillvaro är kanske slut.

Inte mig emot.

Jag har hittat Sfinxens näsa.

It was all sand.